Appelbom, Katarina
1609-1668

Adlad 1649 under namnet Stiernhöök.

Sedan han mist sina föräldrar, kunde han endast genom en släktings bistånd i Arboga få fortsätta sina i Västerås började studier. Genom ovanlig flit och stora kunskaper bragte han det dock snart därhän, att han, ehuru icke student, blef anställd som collega scholae i Arboga, och då han ådragit sig den nyutnämnde biskopen Johannes Rudbeckius’ uppmärksamhet, erhöll han 1619 genom dennes försorg medel att bege sig till Uppsala. På biskopens förord fick han dessutom s. å. ett stipendium och fri öfverresa med Axel Oxenstierna till Tyskland, där han studerade vid universiteten i Leipzig, Jena, Wittenberg och Rostock. Återkommen till Stockholm 1624, kallades han att för konungen redogöra för de politiska förhållandena i Tyskland och Danmark och tyckes ha gjort detta till Gustaf II Adolfs belåtenhet, enär han s. å. utnämndes till politices et juris lector vid det nya gymnasiet i Västerås. 1625 promoverades han i Uppsala till fil mag. Sin befattning lämnade han snart för att 1626, troligen med kungligt understöd, företaga en andra utrikes resa. Sedan han någon tid vistats i Rostock, sökte han med ett holländskt fartyg komma öfver till England, men blef jämte sina reskamrater tillfångatagen af fientliga spanska kryssare. S. lyckades dock vinna beskydd af en lärd jesuit och fick med dennes bistånd pass till Frankrike. Därifrån begaf han sig till universiteten i Leiden och Franeker samt anlände sedermera till England, hvarest han besökte Oxford och Cambridge. Efter sin återkomst till Sverige 1628 utnämndes han till "professor" i statsvetenskap och svensk lagfarenhet i Västerås, en befattning, som endast tyckes ha varit tillfälligt inrättad för honom, samt blef 1630 kallad till referendarie i konungens kansli, eller föredragande af utrikes ärenden. Då han af motvilja mot hoflifvet och kärlek till sitt vetenskapliga arbete afböjde sistnämnda utmärkelse, fick han uttrycklig befallning att i stället tillträda ett assessorsämbete i Åbo hofrätt. I tio år arbetade han där i den praktiska lagfarenhetens tjänst, samtidigt bestridande lagmanssysslan i norra Finland. Vid Åbo universitets instiftelse 1640 utnämndes han emellertid till professor i lagfarenhet och förflyttades 1642 som led. af lagkommissionen till Stockholm. 1646 erhöll han Örbyhus domsaga och förordnades 1647 till revisionssekreterare i justitiemål, eller föredragande inför regeringen. 1649 adlades han med namnet S. Hofråd sedan 1666, fortfor han att, ehuru blind, med sin sons biträde, sköta sina åligganden. Ehuru upptagen af sin viktiga ämbetsverksamhet, egnade S. sig äfven med kraft åt rättsväsendets förbättring. 1653 års straffordning är af honom utarbetad, och i det kollegium, som skulle bereda en ny kyrkolag, var han en lika verksam som till sin religiösa ståndpunkt själfständig ledamot. Han öfversåg därjämte flera lagförslag och lämnade i sin kraftfulla, efter de gamla lagarna bildade stil ett mönster för kommande lagarbeten. Sitt egentliga rykte och sitt namn som "svenska lagfarenhetens fader" vann han dock genom det storartade verket De jure sveonum et gothorum vetusto (1672), i hvilket han med djup kunskap och stort skarpsinne ger en skildring af rättstillståndet i Sverige från äldsta tider, och bortrensar en mängd af de fabler, hvarmed man dittills utsmyckat Sveriges fornålder. Hans öfriga skrifter utgöras af orationer, disputationer m. m.

1837 lät Svenska akad. prägla en minnespenning öfver honom. Ett monument (ett nära 4 m. högt granitblock med S:s medaljongporträtt i brons) restes på 300-årsdagen af hans födelse 1896 på den s. k. Stiernhöökskullen (Hökberget) i Rättvik.