Född 1802-07-01 i Vedevåg (T). [1]
Död 1883 i Grängesberg (W).
Begravd i Kopparberg, Ljusnarsberg (T).

Anna Maria var en synnerligen duglig husmor och en uppskattad värdinna i det stora bergslagshemmet, som långa tider av året nästan påminde om en mindre gästgivaregård. Särskilt påfrestande för husmodern var de i minst en vecka pågående "stämmorna", då de gruvägande bruksherrarna eller deras ombud håll rådslag. Något hotell fanns inte på den tiden i Grängesberget. Det gällde således ej blott att härbergera utan även värdigt traktera de långväga och nog så kräsna gästerna till ett antal av inemot 30 stycken. Storleken av ännu i släkten bevarade kittlar och kaffepannor bära vittnesbörd om dessa kalas. Så till exempel har en kopparkittel kunnat användas som badkar för småttingar i tre generationer efteråt.

Anna Maria hade redan under sin flicktid flitigt sysslat vid vävstolen och lyckats uppnå en avsevärd skicklighet i finare damastvävnad. Stor missräkning för henne var, att värdinneplikterna i det stora hemmet icke medgav henne tid att bibringa döttarna samma färdighet. Av hennes sex barn, tre gossar och tre flickor, blev endast yngsta dottern Hilda Maria gift.

Av sönerna dog en gosse minderårig. Äldste sonen Axel avled i lungsot vid 25 års ålder efter avlagda tentamina för filosofisk grad i Uppsala. Liknande sorgliga öde drabbade även hennes yngre son Wilhelm, en av sjutton stiftarna av Svenska Teknologföreningen. Han dog 23 år gammal som nyutexaminerad civilingenjör från Teknologiska Institutet i sviter efter en 1:sta maj-förkylning. Båda brödernas grav på Stockholms Norra begravningsplats. Själv vilar Anna Maria i Westling-Öbergs släktgrav på Nya Kopparbergs kyrkogård under en större häll ritat av dottersonen (släktkrönikören) Frithiof Ekman.

Döttrarna fick en för den tiden synnerligen omsorgsfull uppfostran. De genomgick en av landets första flickskolor, Risbergska pensionen i Örebro, där föräldrarna hade skolhushåll för barnen. Så fick de lära sig finare matlagning som elever i exc. Posses kök, sömnad och hattklädsel hos en modist, Maria Ohlsson (sedermera gift med professor A.T. Gellerstedt). En sommar var de i Stockholm för att lära sig simma. Givetvis tog de även musiklektioner.

Så blev den äldsta Marie-Louise efter att ha genomgått Musikaliska Akademien pianolärarinna i Stockholm. Bland hennes elever märks Wilhelm Stenhammar. Hon dog 85 år gammal i Strängnäs och har sin gravsten på gamla kyrkogården. Dottern Emelie var redan från ungdomen sjuklig, som nödvändiggjorde kur- och badortsvistelser. Hennes stora vurm var teater, resor och kaffe. En säreget blid, försynt och godhjärtad liten varelse, som ömt vårdade sina föräldrar på gamla dagar. Efter deras bortgång flyttade hon till sin yngsta syster Hilda. Oaktat sin bräcklighet uppnådde hon 80 levnadsår. Hennes gravsten finns på Torsvi kyrkogård i Uppland.


 

Gifte och barn

Gift 1831

LARS ÖBERG. Inflyttad 1816 till Sörby, Norrbyås (T).
Gruv- och godsägare i Grängesberg (W).
Född 1802-07-19 i Ön, Norrbyås (T). [2]
Död 1888 i Grängesberg (W).
Begravd i Kopparberg, Ljusnarsberg (T).
Äldst bland åtta syskon lämnade Lars fädernegården 1816 vid 14 års ålder. Kom så till friherre Gabriel Djurklou på Sörby säteri. Antog härvid namnet Öberg efter fädernegården. Som "bruksbetjänt" (bokhållare) fick han inblick i ståndspersoners seder och skick. Djurklou, som var honom synnerligen bevågen, lät honom även lära sig humaniora, korrespondens etc. Förmodligen var det genom Djurklous rekommendationer, som Ö. erhöll plats på Stjernfors bruk, vilket då förvaltades av Anders Westling (Ö:s blivande svärfar). År 1831 vann han anställning vid Grängesberget. Här avancerade han snart nog till chef för järnbrukens gemensamma gruvförvaltning.

Vid sidan av denna sin krävande post hann han även ägna sig åt privat verksamhet. Han idkade en omfattande handelsrörelse med livsförnödenheter för ortsbehovet (råg, sill, korn, malt, salt, fläsk, torrfisk, stövlar, havre, tobak och brännvin mm.)

L.Ö. drev även ett ej obetydligt lantbruk, inmutade, förvärvade och gjorde försvarsarbeten för egna gruvor, anlade flera milslånga kanaler med hithörande s.k. "vattenkonster" för länspumpning och malmuppfordring från gruvorna. Dessa anläggningar ingick i det 1846 bildade "Grängesbergs stora konstbolag", som Lars Öberg ledde. Sedan en järnväg 1853 anlagts genom gruvfältet till sjön Hörken för malmbefraktning till kringliggande järnbruk, Gravendal, Fredriksberg, Ulriksberg, Högfors, Kloten mfl. ombildades bolaget till "Grängesbergs Stora Konst- och JernvägsAktiebolag", även detta under L.Ö. ledning intill år 1876, då han lämnade sina bolagstjänster. L.Ö. överflyttade då till sin redan 1847 inköpta och av honom på 70-talet nybyggda gård i utkanten av "Berget" (dåtida vardagligt namn på Grängesberg), några stenkast från Frövi-Ludvika järnvägsstation.

Något otium cum dignitate på gamla dar blev honom dock ej beskärt. Visserligen utarrenderade han handelsrörelsen, men lantbruket bedrev han fortfarande själv. Och så hade han ju sina egna gruvor. Visserligen kunde någon egentlig brytning ej komma ifråga lika lite nu som förut. Malmen i hans gruvor var nämligen rikt fosforsyrehaltig och därför mindre lämplig för dåtida järnförädlingsmetoder.

(Red anm: Faktumet väl känt sedan 1584: I ett brev från Konung Johan III till hans fogde i Dalarna, daterat Wästerås slott den 9/4 befalldes fogden att han skulle hålla sträng uppsikt över den kvantitet Grängesbergsmalm, som användes i de i trakten liggande hyttorna. Den fosforrika malmen från Grängesberg måste begagnas med stor försiktighet och blandas med annan, mindre fosforhaltig järnmalm för att bli användbar.

Under slutet av 1800-talet infördes Thomasprocessen, som innebar att den fosfor rika malmen kunde användas, vilket gjorde Grängesberg till ett modernt gruvsamhälle. Det var engelska affärsmän som först insåg malmfyndigheternas ekonomiska värden. Finansmannen Sir Ernest Cassel ledde utvecklingen av gruvorna i Grängesberg, han byggde järnvägar och hamnen i Oxelösund varifrån man exporterade malmen som brutits i Grängesberg.

Vid sekelskiftet 1800/1900 var Grängesbergsbolaget Sveriges mest lönsamma företag. Under denna period växte Grängesberg mycket snabbt, under tio år tredubblade samhället sin befolkning).

Men åter till Lars Öberg:

Försvarsarbetena krävde kontanter, och sådana hade han ej gott om. Dessa var fastlåsta i fastigheter och gruvor som inte gav någon avkastning. Han nödgades krångla sig fram lånevägen, ja till och med anlita sin mågs besparingar. Så kunde ej fortgå i längden. Därför blev gruvorna i en hast realiserade för vad man kan kalla en spottstyver. Efter cirka 40 år försålde nämligen köparen dessa gruvor för en köpeskilling hundrafalt större än den L.Ö. erhöll.

Även under sin krafts dagar var lånevägen ingalunda L.Ö. främmande. Han måste för sina stora mark- och gruvköp ofta anlita banker. Till "Berget" kom han ju med så gott som två tomma händer. Själv däremot lånade han av princip ej ut något. Hans valspråk var: "Ge ej ens en vän kredit längre, än han kan hålla tummen i elden". Likaså var borgen honom en styggelse. Obenägenheten för denna form av hjälpsamhet bottnade säkerligen i den varnande erfarenhet svärfadern haft, och ingalunda i gnidighet eller bristande vilja att hjälpa. Tvärtom, Lars Öberg var synnerligen godhjärtad och snar att hjälpa, dock aldrig annorlunda än i gåvoform.

Hans välgörenhet var härvidlag så stor, att makan och senare även barnen gick i ängslan för hans rundhänthet. Denna gällde i all synnerhet den mer eller mindre fattiga släkten nere i Norrbyås. Så sent som 1883 efter makans död skriver han till prästen där och ber om uppgift hur hans anhöriga har det ställt. Svaret lämnar en utförlig redogörelse för de sju syskonen, 19 deras barn och 54 barnbarn. Lars Öberg skickar så avsevärd penninghjälp. Härför får han tack genom prästen, som bland annat skriver, att en hälsar: "en sån bror, som jag har, det har ingen människa". Om en annan bror, tydligen mindre tacksam, tillägger prästen: "han har fått för mycket av Eder förut. Om han skött sig, hade han varit en rik karl". Brevet avslutas med: "Gud välsigne Eder och Edra barn!"

Det var ej blott sin egen släkts mer eller mindre behövande, han ömmade för, utan även svärmoderns fattiga anhöriga i Stockholm. Oombedd bisträckte han dessa med avsevärda belopp utan att på förhand rådgöra med vare sig maka eller svärmor.

Hur verksam L.Ö. var torde framgå av att hans efterlämnade egenhändiga korrespondens i kopieböcker, svarsbrev, lagfartshandlingar, inmutningssedlar etc fyllde två dokumentskåp cirka 3 X 8 fot. Och vad han betytt för Grängesbergs utveckling under drygt ett halvsekel, kan kort och gott sammanfattas så, att "Lars Öbergs historia är lika med Grängesbergs" (uttalande av en hans efterträdare dir. Nils Hedberg).

Lars Öberg hade i all sin dar fört ett friskt och sunt liv. Han började sin dag med att dricka ett stop vatten under påklädningen. Men någon spartan var han ej, och den s.k. kalaskulan fattades ej. Sin bergslags-sup tog han stadigt, men hade den egenheten, att han måste svälja den sittande. Då smörgåsen enligt dåtida bruk alltid serverades vid s.k. gående bord, och supen alltså inmundigades på stående fot, brukade han före sväljandet uppsöka en stol. Hans vänner kom omsider underfund med vanan. Vid en stor gruvstämmomiddag i hans hem besatte gästerna alla stolar, med påföljd att värden levererade sin sup i spottlådan. Bland annat hade han originaliteten att ringakta tandborsten. Han gjorde ren sina tänder med handduken. Denna procedur var honom tillfylles. Långt in i sena ålderdomen hade han, så vitt man kunde se, alla tänder i behåll.

Efter halvtannat års sängliggande tillfölje ett slaganfall, ändades hans 86-åriga levnad. Provinspressens dödsrunor samstämma i, "att han i sin krafts dagar var en driftig och dugande man, en ovanligt vänsäll och godhjärtad människa, i korthet sagt en riktig hedersman, som kommer att saknas icke allenast av fränder och vänner utan även av traktens befolkning, av vilken han var högt uppburen".

Christer Fredriksson oktober 2012:

"Gubben i Bärget" som den stränge och ordningssamme Gravendahls Bruks Gruvförvaltare i Grängesberg Lars Öberg ofta sade på 1850-talet efter diverse klagomål från övriga gruvägare.

Axel Öberg. Student i Uppsala och Stockholm.
Född 1832 i Grängesberg (W).
Död 1857.

Mauritz Wilhelm Öberg. Student i Uppsala och Stockholm.
Född 1840 i Grängesberg (W).
Död 1863.

Maria Lovisa Öberg. Pianopedagog, ogift i Stockholm.
Född 1836-02-23 i Grangärde (W). [3]
Död 1921-10-09 i Strängnäs domkyrkoförs (D). [3]

Emelia Maria Öberg. Född 1838-08-18 i Grangärde (W). [3]
Död 1918-12-07 i Brandholmssund, Torsvi (C). [3]

Emelie var redan från ungdomen sjuklig, som nödvändiggjorde kur- och badortsvistelser. Hennes stora vurm var teater, resor och kaffe. En säreget blid, försynt och godhjärtad liten varelse, som ömt vårdade sina föräldrar på gamla dagar. Efter deras bortgång flyttade hon till sin yngsta syster Hilda. Oaktat sin bräcklighet uppnådde hon 80 levnadsår. Hennes gravsten finns på Torsvi kyrkogård i Uppland.


HILDA MARIA ÖBERG. Född 1842-09-01 i Grängesberg (W). [4]
Död 1922-04-26 i Brandholmssund, Torsvi (C).
Begravd i Torsvi (C).

Efter en för den tiden synnerligen vårdad skolutbildning etc var Hilda i åtskilliga år hemma på "Berget" och hjälpte modern förestå det stora hushållet.

Över en vinter 1866-67 gästade hon goda vänner till familjen, brukspatron Ericssons i Åbo, liksom Westlings befryndade med den s.k. "Laxbro-släkten". Ericssons ägde Tykö och Fiskars bruk mellan Åbo och Helsingfors, bodde sommartid på Tykö men om vintrarna i Åbo och förde här stort hus, där även ryska förnämiteter var gärna sedda gäster.

År 1870 gifte sig Hilda med sin barndomsvän Wilhelm O. Ekman, bergsingenjör och då bruksinspektör vid Gnarps masugn, sedermera bruksförvaltare på Ströms bruk (Hälsingland).

Under sin första barnsäng 1871 ådrog hon sig blodpropp i ena benet. Den urartade till rosinflammation, som årligen öppnade sig i variga och svårläkta sår. Oaktat detta onda, som följde henne livet igenom, var hon städse i farten i sitt stora hushåll, särskilt vid Ström, vilket i omfattning inte stod Grängesbergshemmet mycket efter. Gammaldags arbetsordning, seder och bruk följde hon även i sitt eget hem. Det spanns och stickades ej blott strumpor o.d. utan även sängtäcken; det syddes och vävdes, och det var ej enbart till jul man bakade, bryggde och stöpte talgljus, utan också för vardagsbehovet året igenom.

Hon hade visserligen god tillgång på hjälpredor i hemmet, men utförde själv all linnesöm åt sig, make och gossar. Åt dessa tre sydde hon även alla deras gångkläder t.o.m. under deras första år i Hudiksvalls "storskola", eller så länge hennes passform ej kritiserades. Då fick bruksskräddaren ta vid.

Vid vävstolen trivdes hon synnerligen gott. Hennes specialitet var "flossa-vävnader", vars mönster hon ofta själv komponerade.

Vår och sommar höll hon på lediga stunder till i sina kära drivbänkar och utplanterade helst själv i trädgårdsrabatterna sina uppdrivna plantor - uteslutande ettåriga, de perenna förstod hon sig inte på. Dem fann hon alltför skräpiga. Med sådan rastlös verksamhet är förvånansvärt, att hennes rätt ansenliga korpulens ej avtog förrän på ålderns sena dagar.

Höstlevnadsåren på Brandholmsund (Uppland), som inköpts som "gammelbo", blev ej mindre knogiga för mor Hilda än Strömstiden. Visserligen var hushållet betydligt reducerat och värdinneskapet likaså, men hon lade här mera direkt hand vid alla bestyr utan att behöva det. Hon kunde inte konsten att slå sig till ro ens på gamla dar och eget nog minst då.

Under de första femton åren av sitt giftermål, fick hon mera avkoppling från sina arbetsplikter genom att sommartid en månad fara hem till sina gamla föräldrar på "Berget". Men huruvida dessa arbetsavbrott uppvägde resornas besvärligheter, i följe med de tre pojkarna, per hästskjuts, ångbåt och järnväg och ett par övernattningar, må lämnas osagt.

Under Brandholmssundstidens första år företog makarna några mindre resor inom landet, en gång t.o.m. till Danmark, men alla av alltför kort varaktighet för att kunna kallas rekreation. Det var först 1910 man kan tala om en sådan färd. På barnens enträgna bearbetningar och efter många om och men kom nämligen en månads tur ned till norra Italien till stånd i sällskap med son och sonhustru. Bl.a. besöktes Venedig, Verona, Italienska Rivieran och Genua. Färden blev, som ämnat var, en verklig upplevelse för de gamla och framförallt en välbehövlig vila.

Hilda hade liksom sina systrar ett gott musiköra och spelade helst utan noter "efter gehör". Själv road av sällskapsteater under ungdomen, lade hon intet hinder i vägen för sina gossars lust häråt, oaktat spikhål och revor förstörde hennes till ridå och kulisser apterade lakan.

Mor Hilda hade stor händighet i att teckna. Hennes påsk- och julbrev i humoristisk anda är dråpliga. Likaså och än mer hennes i pepparkaksdeg modellerade kaffegummor, giktbrutna gubbar, glada och ledsna julgrisar etc, varav mästerverken är bevarade i släkten. Bland övriga talanger att nämna var hennes lätthet att skriva tillfällighetsvers.

Verksam in i det sista avled hon efter en kort tids sjukdom (lunginflammation) ett par dagar före sin 80:års dag. Vid jordfästningen i Torsvi höll officianten teol. dr. M. Åmark ett griftetal med bl. a. följande innehåll: "Jag vet att vid denna grav tacksamma hjärtan förenas uti att välsigna en kär, öm och outtröttlig Moders minne. En hvar som hade förmånen att komma i beröring med det hem, der vår bortgångna vän var husmoder, skall räkna det som ett vackert och rörande minne att tänka på den outtröttliga omsorg, omtanken om alla, den trohet i allt som utmärkte henne. Och vi förstå i någon mån, hur det måste kännas för dem, som stodo hennes hjärta närmast. Den gammaldags under många slägtled skapade glädjen vid arbetet, redbarheten, gästfriheten, allt detta som af gammalt räknats som det bästa i ett svenskt hem, detta som blir allt sällsyntare och aldrig kan förverkligas utan genom en trogen, god och klok husmoder. Allt detta öfverflyttade våra vänner på Brandholmssund hit till denna bygd såsom ett arf, förkofvrat af dem sjelfva, från fäder i Dalarne".


ANNA MARIA WESTLING. Född 1802-07-01 i Vedevåg (T). [1] Död 1883 i Grängesberg (W). f ANDERS WESTLING. Född 1770-10-20 i Svedvi, Hallstahammar (U). [1] Död 1844-05-19 i Björsarv, Ljusnarsberg (T). [1] Bergsfogde i Kopparberg, Ljusnarsberg (T).
ff OLOF WESTLING. Född 1744-07-29 i Björksta (U). Död 1773-06-07 i Kolbäck (U). Fil.mag. Komminister 1767 i Svedvi, Hallstahammar (U).
fff Daniel Matthiae Westling. Född 1714-03-27 i Söderbärke (W). [5] Död 1785-08-02 i Kila (U). [5] Kyrkoherde i Kila (U).
ffff Matts Persson d.y (Westling). Född 1674-10-26 i Söderbärke (W). [6] Död 1738 i Söderbärke (W). [6] Klockare i Söderbärke (W).
fffm Kerstin Olsdotter. Född 1670 i Söderbärke (W). Död 1742 i Söderbärke (W).
ffm MARIA HOLSTENIA d.y. Född 1718 i Björksta (U). Död 1750 i Västerås domkyrkoförs (U). ffmf OLAUS (3:112) HOLSTENIUS. Född 1678 i Djupkärra, Norberg (U). Död 1761 i Björksta (U). Kyrkoherde i Björksta (U).
ffmm Katarina Aroselia. Född 1684. Död 1761.
fm Kristina Bergström. Född 1747-09-13 i Bro, Kolsva (U). [7] Död 1785-06-24 i Sevalla (U). fmf Anders Bergström d.y. Född 1709 i By (W). Död 1789 i Kolbäck (U). Kyrkoherde i Svedvi, Hallstahammar (U).
fmff Anders Bergström d.ä. Född 1683. Död 1758. Bergsfogde i Kopparbergs län.
fmfm Kristina Björk.
fmm Elisabet Petraeus. Född 1719-11-02 i Möklinta (U). Död 1784-07-18 i Kolbäck (U). fmmf Petrus Unosson Petraeus. Född 1676-10-12 i Möklinta (U). Död 1752-07-11. Kyrkoherde 1731 i Söderbärke (W).
fmmm Elisabet Kalsenius. Född 1687-03-12 i Söderbärke (W). Död 1755.
Maria Brita  Eklund 1775-1853

m Maria Brita Eklund. Född 1775-03-28 i Katarina (AB). [8] Begravd 1853 i Attmar (Y).
mf Jonas Eklund. Född omkring 1718. [9] Död 1783-04-03 i Katarina (AB). [10] Skepps-/Varvstimmerman ("Ägare av Nacka qvarnar"?).
   
 
   
 
mm Maria Brita Done. Född 1740-06-01 i Eskilstuna (D). [11] mmf Mattias Done. Född 1699. [12] Död 1791-10-27. Skomakare-ålderman mellan 1738 och 1774 i Eskilstuna (D). [13]
mmff Henrik Done. Beslagsmed från 1660 till 1700 i Eskilstuna (D).
 
mmm Anna Brita Forsman. Född 1712. Död 1801-03-09.  
 

Källor

  1. Familjebibeln
  2. C:3, Födde, 201.23.16500
  3. SDB
  4. 1752.46.39100
  5. Anette Palm
  6. Söderbärke F:1 sid 51
  7. Per Schröder
  8. Katarina CII:5 bild 2080
  9. Staffan Bengtsson
  10. 2734.140.98200
  11. Ljusnarsberg AI:13b sid 380b
  12. EKoF AIa:2a sid 25, AIa:1 bild 97
  13. Sörmlandsbygden 1975 (Bror-Erik Ohlsson)

Personregister    Efternamnsregister    Ortsregister