Otto Lechard Tingdal 1884-1967
Otto och Emma med sondöttrarna Birgitta (den upplyfta) och Elisabeth. Till vänster svågern (Emmas bror) Frans Bergman med hustru Ida. Till höger svärdottern Britta. Mannen till höger fn oidentifierad. Fotot taget cirka 1952 hos Britta och Carl-Johan på Lassagården, Kungsbacka.
Arrendator på Kärrsgården, Backa (O).
Född 1884-10-26 i Kärrsgården, Backa (O).
Död 1967-03-19 i Kärrsgården, Backa (O).

Otto hade smeknamnet Limpegubben i syskonkretsen. Han genomgick den Billska (Billströmska) Folkhögskolan på Tjörn. Han blev Kärrsgården trogen under hela sin levnad med undantag för de tolv första gifta åren (c:a 1910-1922) med hustru Emma på Bällskär Nordgård. Efter mamma Idas bortgång 1918 fick han från 1921 arrendera fädernegården av dödsboet för att efterhand lösa ut syskonen.

------------

Ur "Natur och folk i Backa på Hisingen":

Otto var tredje generationen av släkten på gården. Med tiden löste han ut sina sex syskon och blev ensam ägare.

Till en början drevs enbart jordbruk med spannmålsodling och djurhållning. Det fanns 14 kor, 3 hästar, höns och gris på gården. Tre drängar och tre pigor var anställda. I lönen ingick kost och logi. Lönerna på den tiden var inte särskilt höga. Därför försökte tjänstefolk komma till gårdar, som hade namn om sig att ha god mathållning. Och det hade Kärrsgården. Alla, både husbondsfolk och anställda, åt gemensamt i köket.

Arbetsdagarna var långa. Man började redan klockan sex på morgnarna. Då bjöds det på kaffe. Vid åttatiden var det stor frukost med t ex stekt potatis och fläsk. Klockan tolv åt man middag, och efter det fick man ta sig en middagslur. På eftermiddagen vankades det stora smörgåsar med pålägg till kaffet. Slutligen serverades kvällsvard bortåt sjutiden.

Sommartid skulle korna ut på bete. De drevs längs landsvägen till Ringön vid Ringö kanal. Dit körde sedan några av de kvinnliga anställda med häst morgnar och kvällar för att mjölka. Mjölken såldes dels hemmavid till kunder, som kom och hämtade både morgnar och kvällar.

På ängsmarken på andra sidan järnvägen hade man slåtter. Långt ifrån allt hö, som skördades där, gick åt till de egna djuren utan en hel del såldes.

I början av 30-talet övergick verksamheten på Kärrsgården i likhet med de flesta andra gårdar alltmer till odling av grönsaker och bär. Flertalet kor såldes. Istället byggdes växthus och en ansenlig mängd drivbänkar. En trädgårdsmästare anställdes. I växthusen odlades gurka och tomater. I den stora bänkgården hade man meloner och en sådan exklusivitet för den tiden som kronärtskockor. På friland fanns stora arealer med sallat, purjolök, blomkål, morötter, rödbetor och potatis. Inför jul såldes delikat brysselkål och grönkål. Mängder av persilja och dill buntades. Ett stort jordgubbsland hörde också till. I fruktträdgården stod ett tjugotal träd.

Varje lördag från vår och ända fram till jul spändes en häst för vagnen som var tungt lastad med trädgårdsprodukter. Så bar det iväg till den förhyrda platsen på Kungstorget. Dessutom kom det kunder från stan ut till gården under veckan och köpte purfärska grönsaker. Även försäljning i parti förekom. Otto Tingdal var speciellt känd för sina goda inläggningar av saltgurka. Det stod stora tunnor med inlagd gurka i källaren.

Otto var själv inte så mycket sysselsatt på gården under sin krafts dagar. På morgonen gav han order för dagen till sin hustru Emma, innan han gav sig iväg till något av sina många uppdrag. Han var vice ordförande i Göteborgsbygdens vägstyrelse och styrelseledamot i Göteborgs och Bohus läns sparbank, vidare ordförande i Elektriska Distributionsföreningen i Backa-Tuve, ordförande i Västra Sveriges Frukt- och Grönsakscentral plus andra kommunala och politiska uppdrag.

På äldre dagar, när hans uppdrag minskade successivt, arbetade han från bittida till sent i odlingen på gården, Efter Ottos död 1967 såldes gården till kommunen. Mangårdsbyggnaden har rivits, men en del av ladugården står kvar. Fruktträden vittnar om att här en gång levde och verkade idogt folk. En del av den goda, välbrukade jorden avsattes till jordbrukslotter, som garanterat måste ge fina odlingsresultat.

Enligt stadsplanerarna skall en väg få namnet Tingdals gata. Den kommer att gå mellan de forna växthusen och den gamla fruktträdgården (Red anm: Löftet infriades våren 2011).

----------------------

Otto var en storvuxen kommunalman. När det skulle göras nya bänkar i Backa kyrka fick Otto provsitta dessa med resultatet att de blev extra djupa. [BHF]

-----------------

Birgitta Tingdal, Ottos sondotter, berättar:

Jag minns farfars ögon. Sorgsna, snälla. Han gick med träskor lite lunkande. Hade ofta hängslen och en grå väst med svart-och grårutig baksida. Ibland hade han en sliten mokkaväst med grå rygg.

När vi var och hälsade på om söndagarna pratade han med far. Mor pratade med farmor. Vi barn fick roa oss själva. Vi tittade i Behms naturlexikon på fåglarna, lejonen och tigrarna. Tigrarna var roligast. Ibland fick vi titta i Dorés illustrerade Bibel men bara om vi var mycket försiktiga. Så det var vi. Jag kunde knappast tänka mig något värre än att någon sida i Doré skulle bli förstörd. Jag minns särskilt bilden till Varde ljus och när Isak skulle offra Jakob.

Farfar var ett begrepp på rejält tvågenerationers avstånd. Ändå utstrålade han snällhet. En gång när jag just lärt mig läsa var vi på utflykt och jag såg en skylt där det stod GLAS. Jag var nästan säker på att det inte betydde glass men jag tänkte att om jag fick farfar att gå med dit så är det nog glass i alla fall för annars skulle han inte bry sig om att komma med. Jag tjatade försiktigt och farfar tog mig i handen och gick med fast han naturligtvis hela tiden visste att det var ett glasmästeri.

Farfar talade långsamt och lite knarrigt. När vi bodde över på Kärrsgården på Hisingen läste han alltid kvällsandakter ur någon svart schartauansk andaktsbok. Jag förstod överhuvudtaget ingenting och var alltid rädd att han skulle fråga mig något om vad han sagt. I kyrkan sjöng han högt med gammalmansstämma.

Jag visste att farfar varit periodare tills far gifte sig 1947. Det spelade aldrig någon roll. Det var nästan som en intressant saga. Först senare förstod jag att våra regelbundna besök på söndagarna kanske också skulle bidra till att ge honom lugn och regelbundenhet och hindra till återfall.

Farfar var generös. När jag hade namnsdag och var sju år fick jag en Rosenthalkatt, naturligtvis en alldeles för påkostad namnsdagspresent för ett så litet barn. Men farfar hade förstått att jag tyckte om kattor och skulle det vara presenter skulle det vara rejält eller inte alls. Han bjöd gärna på kalas, stort och rejält och påkostat.

Man skämtade inte med farfar men log lite åt hans egenheter. Han hade svårt att hålla hemligheter och berättade gärna i förväg varför han köpt en viss julklapp till mor. Han kunde inte vara utan sitt snus. När vi var på väg till hans 75-årskalas på Vita Bandet blev han plötsligt alldeles tyst och sa till far att vända. Han hade glömt sitt snus. Och det gick inte att fira födelsedag utan det.

Jag anar hans alkoholism i hans snälla sorgsna ögon men jag vet inte orsaken. Det visste nog inte han heller. När far i vuxen ålder talade med honom om hur det varit under uppväxten, hans hot mot far och farmor, hans obehärskade humör sa han efter en lång stunds tystnad: "Den mannen känner jag inte."

Det var svårt för mig att tänka mig farfar som obehärskad. Han var alltid otroligt lugn och balanserad och otroligt behärskad. Men det var kanske just det han inte var. För farfar var den en självklarhet att engagera sig i samhället och andras problem. "När man har vad man behöver är det ens förbannade skyldighet att hjälpa de andra", sa han. Förbannade var inte något negativt, det var mest en stark understrykning. Att hjälpa var inte ett val, det var ett axiom, överhuvudtaget inte förhandlingsbart. Han var förtroendeman i bankstyrelser, vägföreningar, satt i landstinget och var aktiv i olika kyrkliga sammanhang. När Backa församling skulle bygga ett nytt församlingshem var farfar där, nära 80 fyllda, och körde jord i skottkärra.

Därför efterlämnade han ett mycket gott namn i trakten och förmedlade känslan att det något stort att vara barnbarn till Otto.

Som gammal bonde och trädgårdsmästare arbetade farfar tills han dog. När han var över 80 var han fortfarande uppe på taket och lade om tegelpannorna på ladan.

Han hade det svårt sedan farmor dött 1965. Knappt två år senare ramlade han nedför trappan på Kärrsgården. Hjärnblödningen slog ut honom totalt. De sista månaderna låg han på sjukhus, helt i sin egen värld, avmagrad och tunn med ihåliga ögon.

-------------------

Brorsonen Lennarts minnesbilder (nedtecknade av Birgitta Tingdal):

Farbror Otto övertog Kärrsgården. Han gifte sig med Emma Olausson i Bällskär och bodde i svärföräldrarnas Nordgården till 1921 då familjen med nyfödde Carl Johan och storasyster Signe-Märta flyttade till Kärrsgården.

Otto var duktig bonde och trädgårdsmästare och hade en fast torgplats på Kungstorget. Han var aktiv i Vägföreningen och i en av bankstyrelserna och satt i landstinget. Under några år hade han problem med alkohol. Signe-Märta berättar att han fick sprit som medicin när han omkring 1920 hade en släng av Spanska Sjukan. Kanske var det därför han blev beroende. Det var oregelbundna perioder som förstås frestade på både barnen och Emma som fick ta stort ansvar för gården. Dessemellan skötte sig Otto klanderfritt och har ett mycket gott rykte som rättvis och rättrådig.

De sista 30 åren övervann han sina alkoholproblem. Han ägnade mycket tid åt sitt kyrkliga engagemang. Ett av hans sista projekt var att genomdriva uppförandet av Backa Församlingshem. Han klagade på de andra kyrkobröderna som inte tog i särskilt mycket när de gjorde sina frivilliga dagsverken vid församlingshemmet.


 

Levnadsbeskrivning


Otto och Emma Tingdal med adoptivdottern SigneMärta (Emmas systerdotter)

Gifte och barn

Gift 1909-04-15 i Backa (O) [1]

Emma Josefina Olausson (Johansdotter). Född 1883-10-07 i Bällskär Nordgården, Backa (O).
Död 1965-07-17 i Kärrsgården, Backa (O).

Birgitta Tingdal efter ett besök hos Sigrid sept 2007:

Så berättade hon (Sigrid Johansson, dotter till Klas Johansson - min farmor Emmas bror) att orsaken att farfar och farmor (Johan Albert och Emma) bodde på Nordgården och inte Kärrsgården var att de först bott på Kärrsgården men att Emma hade kommit gråtandes hem till Nordgården och sagt att hon fick jobba ihjäl sig på Kärrsgården och inte kunde klara det. Så hennes föräldrar bestämde resolut att Otto och Emma fick ta över Nordgården och så blev det . Hårda pix på Kärrsgården alltså....

---------------

Birgitta Tingdal, Emmas sondotter, berättar:

Farmor hade böjda fingrar av reumatism. De verkade vara formade av virkningen som hon ofta satt med. Grytlappar och dukar. Grytlapparna var vita med gula eller blå kanter. Fast på söndagarna virkade hon inte. Det passade sig inte i ett schartuanskt hem.

När det inte var söndag arbetade hon jämt. Lugnt och metodiskt precis som när hon virkade. Hon pratade inte så mycket och skrattade just inte. Hon var återhållsam, nedtryckt av ett slags mindervärdighetskänslor och samtidigt stolt över att hon gift sig in i vad hon ansåg som en fin bondfamilj med ett namn att vara stolt över.

Det var en märklig stolthet för samtidigt som farfar var erkänd i trakten som mycket duktig bonde och trädgårdsmästare, omtänksam och generös och kommunal förtroendeman var han under större delen av deras äktenskap periodare. Under perioderna han drack fick farmor själv ta ansvar för gården och torgförsäljningen, barn och anställda.

Jag undrade ofta över hur hon orkat med pressen för samtidigt som hon var mycket duktig och praktisk var hon rädd. Rädslan var naturligtvis nedtryckt och väl gömd. Det fanns inget utrymme för den. Det gällde bara att hålla på och framhärda.

Någon gång kunde farmor berätta om när hon var ung. Hur hon när hon var förlovad ville gå på teater men farfar ville inte gå med för han skulle jobba så hon fick gå själv. "Och jag tänkte", sa hon, "att vad är det för en karl jag var förlovad med som hellre kör gödsel än går på teater." Men så var farfar och den inställningen var kvar hela livet.

Hon berättade också en gång om sin syster som när hon var förlovad upptäckt att hennes fästman drack. "Och vi grät tillsammans", sa farmor. Det var enda gången hon uttryckte något sådant. "Det gick ju inte att bryta en förlovning", fortsatte hon." Vad skulle folk ha sagt om det?"

Far var enda sonen och farmors ögonsten. Hon formligen avgudade honom. Inte med ord och kramar med hon utstrålade en slags orubblighet som sa att det fanns inte något bättre, han var utom tävlan. Hennes dyrkan parades men en kärvhet som aldrig skulle släppa fram ömhet eller mjukhet. Det var en märklig kärlek att ta emot, sa far. Vi barnbarn åkte väl med i den allmänna beundran. Men det var klart att det var far som var det viktigaste.

En gång fick farmor hembud men hon dog inte. När hon vaknade till liv var hon rädd. "Jag hade inte förberett mig för döden och då skulle jag inte kommit till Gud", sa hon. Det sista året blev hon påtagligt öppnare. Hon kunde le och prata lite förtroligt. Jag sa till henne att det var roligt att vi kunde prata så naturligt med varandra nu och hon nästan skrattade och sa att förut hade hon ju ofta varit så sjuk och dålig så hon hade inte orkat med något. Jag var lite förvånad, farmor blev ju bara äldre och äldre och skröpligare och skröpligare. Det var i köket på sommaren hemma på Kärrsgården som jag förstod att hon var en människa, inte bara en farmor. Någon vecka senare pratade vi i telefon och jag sa igen att det var roligt att kunna prata så mycket med henne.

Veckan därpå en tidig morgon ringde farfar och sa att mamma var död. Han kallade henne alltid mamma. Jag minns farmor, lugn och mycket blek. Farfar lagt knäppt händerna på henne och slutit hennes ögonlock och lagt lakan och täcke till rätta. Jag minns att jag var rörd över hans lite tafatta omsorg.


Signe-Märta Aurora Tingdal. Född 1915-07-03 i Lundby (O).
Död 2011. [2]

Roland Vejfors 2007-03-21:

Lite info om hur och varför Signe Märta kom till Tingdal.Johan Adolf Niklasson gifte sig med Selma Natalia. De fick fem barn varav ett dör vid 3 års ålder. Signe Märta var 2 år när modern dör i TBC. Adolf satt ensam med fyra små barn. Signe Märta adopterades då av Otto och Emma.

Signe Märta utbildade sig till sjuksköterska och var verksam i Sandviken.


Karl-Johan Olof Tingdal. Född 1921-01-03 i Backa (O).
Död 1989-12-29 i Kungälv (O).

Utbildade sig till trädgårdsmästare och drev ett stort trädgårdsmästeri i Tölö öster om Kungsbacka.


 Otto Lechard Tingdal 1884-1967

Otto Lechard Tingdal. Född 1884-10-26 i Kärrsgården, Backa (O). Död 1967-03-19 i Kärrsgården, Backa (O). Arrendator på Kärrsgården, Backa (O).
f JOHAN ALBERT KARLSSON (C:SON TINGDAL). Född 1860-01-23 i Backa (O). Död 1916-08-12 i Backa (O). [3] Bonde på Kärrsgården, Backa (O).
KARL   ANDERSSON 1820-1894

ff KARL ANDERSSON. Född 1820-11-23 i Kärrsgården, Backa (O). Död 1894-08-23 i Kärrsgården, Backa (O). [4] Nämndeman, bonde 1/6 (1:12) på Kärrsgården, Backa (O).
fff ANDERS NIKLASSON. Född 1784-08-21. [5] Död 1852-06-03 i Kärrsgården, Backa (O). [6] Bonde på Kärrsgården, Backa (O).
ffff NIKLAS OLSSON. Född 1720 (osäkert) i Backa (O). [7] Död 1798 (boU 27/2 1799) i Backa (O). [7] Bonde mellan 1769 och 1798 på Kärrsgården, Backa (O).
fffm Kerstin Eriksdotter. Född 1752-01-17 på Tingstad Tjörbogården, Backa (O). [5] [8]
ffm Johanna Larsdotter Hellström. Född 1781-08-18 på Jönsegården, Lundby (O). [9] Död 1857-12-08 på Kärrsgården, Backa (O). [10] ffmf Lars Hellström. Född 1754. Död 1806 på Jönsegården, Lundby (O). [11] Sannolikt färjkarl över Göta älv.
ffmm Katarina Andersdotter. Född 1749 på Jönsegården, Lundby (O). [12] Död 1825 i Lundby (O). [13]
fm Olena Hansdotter. Född 1822-11-09 i Tingstad Storegården, Backa (O). Död 1890-04-29 i Kärrsgården, Backa (O). [4] fmf Hans Larsson. Född 1784-10-20. Död 1875-12-31 i Tingstad Storegården, Backa (O). [14] Bonde i Tingstad Storegården, Backa (O).
fmff Lars Hansson. Född 1752-11-05 i Tingstad Storegården, Backa (O). [15] Död 1810. Bonde i Tingstad Storegården, Backa (O).
fmfm Anna Andersdotter. Född 1758. Död 1813 i Tingstad Storegården, Backa (O). [16]
fmm Johanna Eliasdotter. Född 1791-03-18. Död 1834-08-25. fmmf Elias Olofsson. Född 1758-03-16.
fmmm Britta Berndsdotter. Född 1752-12-27.
 Ida Maria Jannesdotter 1856-1918

m Ida Maria Jannesdotter. Född 1856-06-27 i Nr 1:5, Dubberöd, Backa (O). [17] Död 1918-07-19 i Backa (O).
mf Janne Svensson. Född 1820-02-12. Död 1897-03-13 i Dubbered, Backa (O). [18] Bonde mellan 1854 och 1857 i Nr 1:5, Dubberöd, Backa (O). [19]
mff Sven Håkansson. Född 1780-10-11 på Dubbered, Backa (O). [20] Död 1852 i Backa (O). [21] Bonde i Dubbered, Backa (O).
mfff Håkan Svensson. Född i Backa (O). Död 1784 på Dubbered, Backa (O). [20] Bonde på Dubbered, Backa (O).
mffm Anna Olsdotter. Född 1738 i Dubbered, Backa (O). [8] Död 1812. Hfl 1796 i Dubbered, Backa (O).
mfm Britta Jakobsdotter. Född 1782-07-16 i Tingstad Stora Krokegården, Backa (O). [22] Död 1854 i Dubbered, Backa (O). [22] mfmf Jakob Jakobsson. Född omkring 1745 i Backa (O). [1] Död 1788 i Tingstad Stora Krokegården, Backa (O). [22] Bonde 1770 i Tingstad Stora Krokegården, Backa (O). [23]
mfmm Anna Persdotter. Född 1741 i Backa (O). [22] Död 1810 i Backa (O). [22]
mm Britta Lovisa Bengtsdotter. Född 1830-05-28 i Åseby, Säve (O). Död 1866-11-26 i Dubbered, Backa (O). [24] mmf Bengt Andersson. Född 1784 i Säve (O). mmff Anders Nilsson. Född. [13]
mmfm Katarina Börjesdotter. Född. [13]
mmm Britta Olsdotter. Född 1787 i Säve (O). mmmf Olof Toresson. Född. [13]
mmmm Anna Persdotter. Död omkring 1800 i Säve (O).

Källor

  1. Roland Vejfors
  2. Maj
  3. SDB
  4. Backa F:1
  5. Hfl 1802-19
  6. BoU 1852:236
  7. Scrappa.nu
  8. Hfl 1795-98
  9. Rolf Eknefelts websida
  10. 868.1004.62400
  11. peo.widing@comhem.se
  12. 798.34.68200
  13. Rolf Eknefelt
  14. Backa BI:2
  15. Hfl 868.1001.9700
  16. BoU 1813:140
  17. Ernst Tingdal
  18. Backa F:2
  19. Komm/Nattv 1841-43 868.2.20800
  20. BoU 1784:116
  21. Karin Lindholm
  22. Monica Melins websida
  23. LM laga storskifte 1770
  24. AD

Personregister    Efternamnsregister    Ortsregister